tankar i ensamheten

fredag. jag sitter här hemma och dricker en bärs för mej själv medan pojkvännen är ute en sväng med jobbet. rätt skönt med egentid ändå. jag behöver verkligen det, blir galen annars. men kvällarna kan vara lite jobbiga nu för tiden, det är ju då min hjärna sätter igång och man vet aldrig vart tankarna landar. ofta tar min inre filosof över mej om källarna, men även ångesten kommer krypande. förr omfamnade jag den kombinationen, och jag såg det som något som gynnade min kreativitet. och visst är det väl så, att jag blir som mest kreativ när jag har mörka tankar i min ensamhet. men det känns som att jag inte kan hantera dom längre.
 
jag har alltid varit stark ensam. jag har nästan känt mej odödlig vissa gånger, då jag känt att jag klarar precis allt. vad som än händer kunde jag ta mej igenom det, och jag har tagit mej igenom otroligt tuffa saker på egen hand. men idag är det inte samma. sedan jag blev tillsammans med J och han flyttade in, så har jag förlorat min självständiga sida. just för att jag blivit så van vid att alltid ha någon hos mej, en trygghet. förr utsatte jag mej även för stora påfrestningar i livet i form av missbruk och personer som jag ständigt blev sviken av. det gör en lite mer "hårdhudad" eller vad man ska säga. men nu har jag mjuknat, till den grad då jag vissa dagar kan vara orolig över hur jag ska klara mej när något jobbigt väl händer och den "perfekta" bubblan spricker. hur hanterar man sånt? jag har glömt. och om J en dag (mot all förmodan) skulle försvinna ur mitt liv, hur skulle jag då klara mej? jag hatar på ett sätt att jag känner så här, trots att jag samtidigt är så glad och tacksam över att J finns i mitt liv.
 
är det någon som känner igen sej? att man blir för beroende av sin partner och på så sätt förlorar en del av sej själv? sedan jag och J blev tillsammans (för över 2 år sedan) så har vi sovit kanske totalt 4-5 nätter utan varandra (ja, på riktigt). och att sova en natt ensam utan honom finns typ inte i min värld längre. jag har alltid haft stora problem med min sömn, och det kunde äta upp mej inifrån. tills han flyttade in, då har jag sovit som en bebis varje natt. och de ensamma nätterna har blivit ännu jobbigare. jag har alltid hatat att känna mej beroende, att jag BEHÖVER någon eller något för att klara mej. men jag vill ju inte vara ensam längre.
 
17 kommentarer »
Linneaerror

Du är inte ensam. Jag blir precis likadan i ett förhållande. Jag tappar mitt driv och min självständighet. Det är synd som fan ;( Vi får ta oss ur den dåliga spiralen! För egentligen är det ju inge deras fel utan hur man beter sig och blir i en relation. Man blir bekväm och låter sig ta mindre och mindre ansvar över saker

Ina

Jag funkar också likadant! Men jag och min pojkvän närmar oss 3 år ihop nu och jag börjar känna att min självständighet börjar smyga sig tillbaka! Vilket är väldigt roligt 😃 Förhoppningsvis kommer du också dit om ett tag! Låt det få ta sin tid, du behöver bli älskad och läka alla dina sår sen kommer du med all säkerhet komma tillbaka till dig själv på ett annat sätt 💕

Maria

Känner igen mig. Jag behöver också mycket tid själv och när jag träffade mannen jag nu är gift med, var jag tveksam till att vara bunden till en annan person. Tog ändå steget och är nu gift och vi har barn. Men det är helt klart att singel-Maria var mer självständig än gifta Maria. Då gjorde jag vad jag ville, när jag ville det. I ett förhållande måste man ta hänsyn, och först började jag stämma av planer med min man. Inget konstigt att man talar om att man ska ut på lördag eller skickar ett mess om man spontan-fikar med en kompis efter jobbet. Det har absolut aldrig varit något problem. Efter några år märkte jag att jag började be om lov, fastän jag inte måste. Men ungefär "är det okej om jag sticker ut lördag?", och det irriterar mig att jag väntar på att han accepterar, när han aldrig ens har bett mig fråga först. Det har liksom bara blivit så och det är absolut inte pga honom. Det blir bara totalt absurt när jag tex väntar med att kasta in en tvätt i maskinen för jag vill fråga honom om vi ska ta 40 eller 60 grader. Inte precis som att min man har nån särskild åsikt, jag kan ju inte göra fel om jag tvättar. Skitlöjligt! Men kanske helt naturligt? Vi får försöka behålla vår självständighet, oavsett om det är tvätten, träffa kompisar eller nåt helg tredje. Just do it!

Anonym

Du är inte ensam. Jag tror du måste ge dig själv förståelse. Det är inte konstigt att du känner så här när du för första gången (?) känner en trygg och "vettig" kärlek. Man släpper sin gård när det händer. Men det är också det som är att leva. Man lever inte på riktigt när man skadar sig själv. Det är läskigt att älska så mycket men det också det dom kanske gör att man inte tar det för givet. Fredagssvammel.

Johanna

Åh jag känner igen mig! Jg får kämpa supermycket för att behålla mitt driv och känsla av självständighet när jag är i ett förhållande. Förstår verkligen inte varför man plötsligt blir osäker eller osugen på att göra saker på egen hand osv.
Jag har varit sambo i ett år nu och ofta kommer jag på mig själv med att "sitta hemma och vänta" på honom istället för att göra saker på egen hand, fy alltså :/

undefined

Jag tror, precis som Ina, att först behöver man läka och finna trygghet hos sin partner, speciellt när man som du blivit van vid att bara kunna lita på sig själv, och sen, när man har landat i den här nya tryggheten, då kommer självständigheten tillbaka. Du har inte blivit "mjuk"/"svag" eller tappat din förmåga att klara dig - alla dina erfarenheter och all den styrka du vunnit när du tagit dig igenom dem finns kvar - du är bara ovan vid att inte behöva använda den, eftersom du för kanske första gången faktiskt inte behöver den. Och då kan det kännas som styrkan gått en förlorad, men du är fortfarande du, lika stark som förut, ja, säkert ännu starkare nu! <3

undefined

Jag känner igen mig. Har aldrig vart i ett riktigt förhållande. Har genom mina tonår och tidig 20 årsåldern gått genom svåra missbruk, tuffa händelser och ändå lyckats göra det helt ensam. Jag var starkare då. Sedan ett halvår tillbaka har jag pojkvän och jag har aldrig känt mig mer utsatt eller svag. Är på mitt 4e år på universitetet, har egen lägenhet och ändå har jag en rädsla som jag aldrig hade förut när mitt liv var skit. älskar min pojkvän men kan i vissa stunder, när ångesten är som värst, tänka att fan vad svag du har gjort mig. Men i själva verket mådde jag piss innan, jag bara LÄT inte mig själv må piss för då skulle jag kapitulera, för det fanns ingen där att hjälpa. Nu KAN jag må piss, det är liksom möjligt, för jag har en som kan finnas som stöd. Det finns liksom ett val. och jag tror det är bra att ta det valet, att låta sig må dåligt. För det är inget som kommer försvinna, man måste handskas med det förr eller senare. Det positiva är att man nu är medveten om den här känslan som man annars tryckt bort, och kan göra något åt det.

….. faaaast det är inte så enkelt, har inte själv luskat ut hur man ska lösa problemet nu när jag är medveten, men tänker att det får ta sin tid. Känner igen mycket hos dig, vi är lika gamla och upplever att vi gått genom liknande saker. Hajade till på det här inlägget för jag låg och tänkte på samma saker i veckan när jag sov ensam ( vilket typ aldrig händer och det är hemskt när det gör det)

Svart-Stina

Alltså, det där händer väl oss alla i alla åldrar och i olika sorters förhållanden, att vi blir lite beroende av varandra. Jag tror det är ganska naturligt och vanligt att det blir så, det är så vi människor funkar, det är inget fel att släppa ned garden :) Låter ju jättebra att du sover bättre t.ex.
Sen kanske det inte är bra om man blir för lat eller känner att man tappar helt sin egentid, eller börjar be om lov om saker som bara är småsaker. Jag känner igen det där lite som någon annan tog upp, att jag frågar om det ena eller andra är OK. Min sambo är ingen kontrollerande person och brukar tycka det mesta jag hittar på är OK, så problemet kommer från mig själv.

Aiia Bohlin

Usch det är så hemskt att läsa att det finns andra som känner som en själv. Jag hoppas du får grepp om det för det är fan inte nådigt ibland. Behöver du någon främling (haha så fult ord) att snacka av dig med så är det bara att säga till!

Jenny

Känner EXAKT igen mig och känner samma sak verkligen! Har varit tsm med min kille i snart 4 år och klarar mig inte en dag eller natt utan honom.. Och han finns ständigt i mina tankar och mitt liv kretsar i stort sätt mest kring honom och hans välmående. Om han mår dåligt mår jag också dåligt osv. Det känns ibland som att vi har vuxit ihop till en enda person. Men sen jag började plugga nu så har jag släppt ganska mycket på honom för att jag har min skola och plugg att fokusera på. Jag har ett mål som jag ska nå (min examen) och det tar upp mycket av min tid vilket gör att jag inte lägger lika mycket fokus på honom. Det är faktiskt en jätteskön känsla att jag fokuserar på något annat än bara vårt förhållande, och när vi väl har tid över till varandra prioriterar man det på ett helt annat sätt. Dessutom blir jag så trött på kvällarna att det går utmärkt att sova utan honom. Så mitt tips till dig är att hitta något mål eller intresse som du lägger allt fokus på och sätter dig själv i centrum. Kanske ett nytt jobb, plugg eller bara en hobby som tar upp mycket tid. På så sätt flyttar du över fokuset på dig själv och dina kompetenser och kan andas din egen luft. Det kommer få dig att bli starkare och stå på dina egna ben, jag lovar<3 kram på dig och all lycka!

Linn

Förstår den känslan,blev så med båda mina dåvarande pojkvänner mest för att kunna ha någon att luta sig emot. Det är nog att ta sig till sin egna tid också för att det är bra att vara stark hos sig själv också :)

Anonym

Inte sovit utan min sambo på 11år. Aldrig. Inte en enda natt har någon av oss sovit borta. Är inte han hemma har jag svårt att sova och ligger vaken tills han kommer. Han behöver inte lägga sig samtidigt men han måste vara hemma annars måste jag somna av utmattning. Förr sov jag bra när mamma o pappa var borta. Men skulle något hända han eller han lämnar mig kommer sömnen bli svår

C

Känner igen mig i det du skriver.
Självständig och stark ensam, men mindre självständig och stark i förhållande.
När mitt förhållande tog slut (efter 11 år) hade jag total panik och undrade hur fan jag skulle fixa allt själv.
Det visade sig snabbt att jag var samma självständiga och starka person fortfarande. Det tog en månad eller två av panik, förvirring, dålig sömn och en massa "vem-är-jag"-funderingar, sedan hade jag hittat tillbaka till min grundtrygghet.
Vilket känns bra att veta att den finns där under, den försvinner inte, den är bara inte lika närvarande när man lever med någon annan, när man synkar och anpassar sitt liv tillsammans med någon annans liv och skapar ett gemensamt.
Så jag tänker att det är helt naturligt. :)

Gör gärna en till vlogg om ditt tidigare liv där missbruk fanns med. Jag såg din vlogg där du berättade och jag tyckte du var så otroligt stark och modig som berättade om hur ditt liv sett ut.
Det kändes så ärligt och "på riktigt" mitt i alla massvis med vloggar och bloggar man läser som handlar om folks i det närmaste perfekta liv.
Du hjälpte garanterat många genom att våga prata öppet om det.

Kram.

Kram.


undefined

Sluta fundera så himla mycket. Vad tjänar det till? Tankarna är bara en illusion. Sluta fundera på hur du ska reagera "om det eller det händer". Du kommer inte vara förberedd ändå, hur mycket du än tänker på det. Njut av tiden du har nu istället. NU är det enda du har, alltid.
Tankar gör att man mår dåligt, identifiera dig inte med dem. Hör att dem finns där - men tro inte att dem betyder så mycket.

Min pappa dog för ca 1 år sedan och han var sjuk länge innan. Det var många nätter jag låg och grät i floder för att jag inte kunde sluta tänka mig in i "hur det skulle vara när han dog". Sen helt plötsligt en dag - så dog han. Inte av sin sjukdom, utan i en olycka.

Tro mig när jag säger att jag ångrar att jag legat och gråtit över hans död så många gånger innan. Det jag gjort då - är att få uppleva hans död mer än en gång, men bara en gång var verklig...?
Det jag gjorde istället när jag låg där och grät var att gå miste om den tiden jag hade med honom då, när han faktiskt levde!!
Hans död var lika smärtsam, även om jag trott att jag "förberett" mig för hans död genom att uppleva den i huvudet/mina tankar.

Man kan inte förbereda sig för vad som ska hända i framtiden. Det finns ingen framtid eftersom den är påhittad av hjärnan - framtiden är HÄR. Eller hur? Framtiden kommer ju alltid i den här stunden.

Sluta hitta på saker i ditt huvud och njut av det som är nu istället, annars går du miste om det. Du vill väl inte springa förbi hela livet för att sedan vända dig om och tänka "vart tog allt vägen..? Det jag vänta på kom aldrig och jag njöt aldrig av det jag hade."



Linnéa

Känner igen mig helt! Jag har alltid varit rädd för att bli ensam eller övergiven av någon, vet inte varför jag känner så... men jag och min pojkvän har varit tillsammans i 1,5 år och vi hade distansförhållande de första 7 månaderna men flyttade sedan till honom. Jag kan inte tänka mig sova en natt till utan honom, var så stor påfrestning de första månderna och vara rädd för otrohet osv. Känner knappt att jag kan hänga med på min bästa väns resa i ett par dagar för jag inte vill vara utan honom, det är nästan pinsamt men får sån ångest. Väntar tålmodigt att få tillbaka min självständihet :/

Emma

Jag vet precis va du menar.. Jag och min sambo har varit tillsammans i 10år i februari (och jag är cokså 93a 24år) och jag har samma problem. Jag har väldigt svårt att vara utan honom och övertänker allt i min närhet, speciellt när jag är ensam.. Sen brukar min sambo alltid fråga vad som bekymrar mig för det syns ganska tydligt att jag har börja övertänka allt, verkligen allt. Det han som får ner mig på jorden igen och jag blir ganska lugn, men nästa kväll är det nästan lika igen.

Har man gjort rätt, valt rätt, ta vara på sin ungdom och bara resa eller försöka fundera på att plugga och skapa en karriär? Blä. man blir bara snurrig och funderar på vad man ska göra, borde göra och kanske vad man faktiskt kommer att göra?..

Prata med din sambo och berätta om allt som tynger dig, alla spöken som finns i huvudet. Det hjälper mig, huvudet känns lättare efter och man får mycket mer perspektiv på saker :)

Sofia Reumert

"I never wanted to need someone. I wanted to play tough, thought I could do all this on my own. But even superwoman sometimes needed supermans soul."

Svar: ❤️️❤️️
Isabelle strömberg