tankar om livet

Jag har ofta väldigt svårt för att leva i nuet och uppskatta allt jag har här i livet. Oftast handlar ju livet om att ständigt sträva efter något bättre, och det känns som att vi allt för sällan stannar upp och uppskattar det vi faktiskt redan har. För det kan vi bara göra här och nu, sen är det försent. Det är så mycket i mitt liv som jag borde uppskattat mer där och då, men som jag bara kan se tillbaks på idag med saknad. Att bo hemma tillsammans med hela min familj är en sån sak. Fan vilka underbara tider. Att jag inte riktigt fattade det då.. Idag bor vi utspridda över hela världen (sverige, spanien och usa) och hela familjen samlad är vi inte mer än kanske en gång per år (oftast under julafton). Om ens det.. Och jag saknar mina syskon och mina föräldrar varje dag. Det är som att jag lever med en liten sorg inom mej sedan jag flyttade hemifrån. En tomhet. Kanske är det den tomheten som en dag kommer få mej att vilja skaffa egna barn och bilda en "ny" familj? Är det så det funkar? Men jag vill ju ha min "gamla" familj, och jag vill vara barnet, inte föräldern.
 
Jag kan ofta känna att jag "lever på lånad tid". Det är som att jag ständigt väntar på att något hemskt ska hända. Katastroftankar. För jag vet ju att vissa tagedier här i livet är oundvikliga, för oss alla. Sjukdomar och döden är två av dom sakerna. Det drabbar oss alla på ett eller annat sätt, förr eller senare. Och det är saker jag ofta tänker på och oroar mej för, att något ska hända någon min familj. Eller mej själv. Vilket gör mej sjukt stressad, och det känns som att tiden man har tillsammans aldrig kommer räcka till.
 
Allt är ju relativt, och det här med perspektiv kan vara svårt. Du som jagar mer, har enligt någon annan redan allt. Jag brukar försöka påminna mej själv om detta, t.ex de dagar då jag har komplex över något i mitt yttre (kanske ett dåligt exempel men), försöker jag att tänka på att jag egentligen borde vara tacksam över att jag över huvud taget har en kropp som fungerar som den ska. För det är ju många som faktiskt inte har det. Och tänk om den dagen skulle komma för mej, vad små dessa ytliga komplex skulle kännas där och då.
 
Men samtidigt ska man ju inte behöva nöja sej här i livet, bara för att det alltid finns någon som har det sämre. Men när blir man egentligen nöjd, på riktigt? När "bör" vi vara nöjda? Kan vi någonsin bli det? Speciellt nu med alla sociala medier som speglar en skev och förvriden bild av en perfekt "verklighet" som är omöjlig att uppnå. Jagar vi oss bara genom hela livet, utan att egentligen någonsin nå det vi jagar? Eftersom att det egentligen inte existerar annat än i vår påhittade drömvärld?
 
Min mardröm är att jag ska ligga där på dödsbädden om (förhoppningsvis) ca 70 år, och känna att jag "missade tåget" och inte levde eller uppskattade livet fullt ut, för att jag istället var på en ständig jakt på något "mer" och något "bättre". Något som kanske inte existerar?


Camilla Persson

GUD vad sjuk, det känns precis som att jag själv hade skrivit denna inlägg då jag känner exakt lika dant. Jag lever inte heller i nuet och fokuserar jämt på vad som ska ske om 1,3 eller 6 månader, är missnöjd med att jag inte är vart jag vill och funderar också kring dessa tankar. Jag hoppas verkligen att vi båda kommer på ett sätt att leva i nuet och inte tänka så mycket på framtiden. Vem vill se tillbaka på åren som gått och tänka ”varför tog jag inte vara på de som var?” 😌

Leoni

Jag gick i terapi förut pga ångest och annat, min försvarsmekanism är att skämta bort allt och jag sa någon gång till min terapeut ”Men äsch, det finns ju de som har det värre haha” varpå hon svarade ”Kanske. Men förminskar vi vår sorg, ångest, ilska eller besvikelse på det sättet så kan vi lika gärna förminska vår lycka när vi är glada med att tänka att det finns ju alltid någon som är ÄNNU gladare”
Jag har inget bra svar och jag undrar precis samma sak som du - Jag ville bara dela med mig av detta då det är något som jag påminner mig själv om varje gång jag förminskar min känsla, absolut ska man jobba på att uppskatta allt man redan har, 100%!! Men också tillåta sig själv att känna ALLA känslor, deala med dom, och sen kunna gå vidare från dom.

Du är den mest genuina, intressanta och Bästa bloggaren jag vet! Puss och kram

Svar: tack snälla för din kommentar ❤️❤️❤️
Isabelle Strömberg

Tanya

Så fiiiin skjorte du har, hvor kan man kjøpe den?^^ klem

Svar: Tack!! Den kommer från chiquelle.com 😘
Isabelle Strömberg

Nicole

Vill minnas att jag läst din blogg sen jag var 14 och är nu 22, alltså 8 år (sjukt?!) iallafall, du verkar vara en så sjukt genuin och mysig person. Kommenterar sällan men vill bara berätta att psykolog hjälpt mig jättemycket med liknande tankar som du beskriver i detta inlägg, samt med ångest som du skrivit om innan. Ångesten är ju något som försvårar att leva i nuet, eftersom hjärnan ständigt är upptagen med ångesten, alltid något som surrar. Jag har blivit av med min ångest genom terapi och är nu mycket bättre på att vara nöjd och uppskatta nuet. Har du funderat på att gå o prata med någon? Det har förändrat mitt liv så kan verkligen tipsa om det :) guld värt!! Kramis

Anonym

https://youtu.be/iCvmsMzlF7o

Råder dig att lyssna på sociologen Brown, hon är så bra och säger mycket intressant!

Emma

Det känns som att du sätter ord på mina tankar. Så mycket igenkänning! Jag är så rädd för att missa något och för varje år som går så får jag panik över att tiden bara försvinner iväg. Ändå har jag inte en aning om vad det är jag tror att jag kan missa. Jag är 25 men känner mig typ fortfarande som 15, haha. Men jag tror att det är bra att man är medveten om det och försöker att njuta av det man har. Och känner man sig inte nöjd med livssituationen så får man testa att ändra något i sitt liv.

Zuzanna G.

Hej Isabelle!
Jag är sjukt tacksam varje gång du delar med dig av denna sidan utav dig själv för det finns många som kan relatera på riktigt.
(PS Denna bilden var helt sinnessjukt vacker. Alltså I was not ready!)
Helt ärligt har jag alltid tyckt du verkar vara the realest bloggare, influencer i Sverige.

Många gånger när jag läser dessa inlägg från dig får jag en bild av att en sida utav dig är väldigt spirituell och öppen och har en bild av världen många andra inte har eller ens har tillgång till. Än. För någon anledning.

Jag skulle råda dig om du vill utforska lite sånt här... Att kolla in lite
@Thequietestrevolution på youtube.
Innan du upplever och ser hennes videos, ta reda på _exakt_ tid du är född så du kan få se inte bara ditt soltecken, utan måntecken och rising, ascendant, detta tecknet brukar vara i första huset också om det är lite confusing first time.
Sedan är @Thepeacedealer också riktigt fet att kolla in. Tror du hade älskat honom.
Specifikt att börja med dessa två. Det är en helt annan värld som är så jävla intressant och handlar mycket om intuition vilket..
Ärligt känslan jag får angående dig lite är att du har varit väldigt långt före många andra, du har picked up on things med folk och känt att du inte vill ge en förklaring kanske varför du inte vill hänga med dem mer men någonstans har din intuition och psychic nature revealed things to you som har varit sanning. Liksom. Ugh får inte ut allt så bra nu men med tanke på att folk försökt styra dig på andra sätt innan genom narcissistiska tekniker, gaslighting lalala - etcetera, så har du fått trycka ner din intuition så länge och ignorera eller tveka på den så mycket att du tappa kraften lite ett tag. Vet ej om det jag säger stämmer men jag kan tänka mig att du möjligtvis kanske fått battla det lite. Men tro mig det kommer tillbaks. Det som händer när någon gör så emot en är att man ger sin "power" till dem. Man kanske inte förstår det consciously i stunden men subconsciously vet man.

I alla fall, jag skulle råda dig att också se hur den världen, får dig att känna, se osv.

Bless.

Svar: wow vad intressant! tack så mycket för dina fina ord och din kommentar, ska absolut kolla in detta ❤️❤️
Isabelle Strömberg

Emelie

https://helapingsten.com/2018/05/28/skjut-inte-upp-det-som-ar-livsavgorande/#comments

Josie

Så fin både på insidan och utsidan <3

Linda

Jag älskade detta inlägget:) mer sådant!! har själv liknande tankar och har också tänkt på det där om att pågrund av att jag inte lever med min gamla familj längre så är det det som ska få mig att vilja skaffa barn..men jag känner samma som dig där att jag vill ju vara barnet!! haha..

Moa

Roligt att få ta del av dina egna tankar och åsikter. Du är så klok och fin, Isabelle! <3

Karinas sida om allmänbildning och frågesport

Så bra och klokt inlägg! Jag tycker du är påväg att "tänka rätt" på alla punkter. Jag tror att man ska leva efter klyschan att resan är målet. Se bara på Avicii. Han nådde bortom sina drömmar men upptäckte att pengar och framgången inte var det han trodde. Förmodligen bör jag kanske tillägga.

J

Åh det hade kunnat vara jag som skrev det där. Saknar också så himla himla mycket att bo ihop hela familjen samland under ett tak. Vill gå tillbaka i tiden och vara hemma så mycket längre, inte stressa ut. Vill äta frukost med syskonen och föräldrana. Dricka juice på stranden. Men nu är vi alla utflugna spritt ut i världen precis som dina syskon och min älskade pappa dog i början av året och jag fick inte chansen att säga hejdå och det gör mig så himla paralyserad. Liksom jag vet att jag borde uppskatta allt jag har och leva i nuet men känsland av stress och ångest över vad man ska göra i livet får mig att göra ingenting alls. Så det blir som en ond spiral. Jag vill göra saker, njuta men så blir jag stressad över vad jag ”borde” göra och gör inget .__. Vill bara vara ett barn igen haha... Tack för att du delar med dig om dina tankar om livet, känns skönt att veta att man inte är lika ensamm i att känna desamma <3

Svar: tack själv för din kommentar ❤️❤️❤️❤️
Isabelle Strömberg

Anonym

Känner precis som du. Och det är så stressande.. :(

Julia

Åh fy, jag känner så väl igen mig i det du skriver om tomheten efter att man flyttat hemifrån.. jag bodde så gott som jämt hemma hos min pojkvän i flera år och då kände den lilla rebelliska tonåringen i mig att jag bara ville bort från min familj. Nu har vi lägenhet, iofs bara några minuter bort från mina föräldrar, men jag förstår precis den tomheten du beskriver, för även om jag har turen att ha dem så nära så bor jag ju inte hemma längre och jag kommer aldrig göra det igen och bara det känns ju så himla sorgligt på nått sätt. Att man verkligen tvingas stänga dörren till sin barndom.. Jag önskar så att jag hade stannat hemma ett par år till, för alla små saker känner jag nu i efterhand att jag uppskattar så mycket. Svårt det där.. att brottas så mycket med att behöva vara vuxen men samtidigt på något sätt vara kvar i barndomen men det kanske faktiskt är så som du skrev, att när man skaffar egen familj så försvinner den där tomheten. Vi får väl se helt enkelt, du är iallafall inte ensam om att känna så fina du <3

Emiza

Vet hur känner. Känner mig typ ångest från och till under en period



Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Stalker?

Din Kommentar: