introvert / extrovert

Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket kring det här med att vara introvert/extrovert, och vad det innebär. Jag själv är en introvert person. Jag har i hela mitt liv varit väldigt kräsen när det kommer till vänner, och jag har alltid valt att hålla dom få men nära. Jag har aldrig förstått det här med att ta en fika hit och dit med ytliga bekanta t.ex. Och jag älskar min egentid och att få vara ensam, ensam med mina egna tankar och funderingar. Jag är en riktig analytiker, tänkare, grubblare och filosof i själen haha. Och jag behöver verkligen få vara ensam. Är jag bland andra människor för mycket eller länge (även till och med min pojkvän) så blir jag otroligt lättirriterad, matt och det enda jag vill är att låsa in mej någonstans där jag får vara ifred haha. Men samtidigt är jag väldigt oblyg och social när jag väl är ute och umgås. Vilket inte riktigt går ihop med den bilden många har av introverta, där man tror att alla introverta personer är tillbakadragna, tysta och blyga. Vilket såklart inte alltid stämmer. Att vara introvert betyder väl i grunden att man laddar sina batterier i sin ensamhet, och att det är där man trivs bäst. Att man intresserar sej mer för det "inre livet" än den materiella världen. Medan extroverta personer är precis tvärt om, dom laddar sina batterier och trivs bäst i sociala sammanhang. Fördomen där är väl att de som är extroverta skulle vara ytliga, vilket såklart inte alltid stämmer det heller. Vi är ju alla egna individer som fungerar på helt olika sätt, man kan t.ex vara introvert fast ändå gilla att umgås med andra människor, bara man får vara ensam emellanåt. Och självklart kan man även vara en extrovert person som kräver sin ensamhet ibland. Ingenting är skrivet i sten, men jag tycker att det är intressant att läsa om olika personlighetstyper, och jag tror att vi genom att lära oss mer om dem kan förstå varandra och framförallt oss själva lite bättre.
 
Min pojkvän t.ex är en typisk extrovert, vilket jag många gånger avundas. Jag önskar ibland att jag var lite mer sån, det hade gjort mitt liv enklare på många sätt och speciellt mitt arbete som delvis går ut på att gå på event, synas, socialisera och samarbeta med andra. Där får jag ofta gå in i en roll jag egentligen inte känner mej bekväm i. Och jag blir ofta imponerad av min pojkvän pga småsaker han gör som för mej känns som något enormt, bara att han t.ex kan ta sin telefon och spontant ringa upp en gammal vän som han kom att tänka på, medan jag själv har en sån jäkla telefonfobi, är sämst på att hålla kontakten med personer och undviker gärna helst att prata med någon över huvud taget om jag inte "måste". Egentligen vet jag inte om det har mer med min sociala ångest att göra snarare än min introverta sida.. Det kanske hör ihop. Men jag avundas den VILJAN och drivkraft att vara social som extroverta personer har och att kunna ta sej vidare i livet genom att bygga nya relationer.
 
Men samtidigt är jag tacksam över andra egenskaper jag har som introvert. Min förmåga att analysera människor och situationer t.ex, och att jag har ett djup i mina tankar och reflektioner. Jag anser att detta gynnar mej på andra plan. Lite som en "blessing and a curse" haha. Och just att jag och min pojkvän är så olika på den inåtvända/utåtriktade fronten gör ju även att vi kompletterar varandra så bra.
 



tankar i ensamheten

fredag. jag sitter här hemma och dricker en bärs för mej själv medan pojkvännen är ute en sväng med jobbet. rätt skönt med egentid ändå. jag behöver verkligen det, blir galen annars. men kvällarna kan vara lite jobbiga nu för tiden, det är ju då min hjärna sätter igång och man vet aldrig vart tankarna landar. ofta tar min inre filosof över mej om källarna, men även ångesten kommer krypande. förr omfamnade jag den kombinationen, och jag såg det som något som gynnade min kreativitet. och visst är det väl så, att jag blir som mest kreativ när jag har mörka tankar i min ensamhet. men det känns som att jag inte kan hantera dom längre.
 
jag har alltid varit stark ensam. jag har nästan känt mej odödlig vissa gånger, då jag känt att jag klarar precis allt. vad som än händer kunde jag ta mej igenom det, och jag har tagit mej igenom otroligt tuffa saker på egen hand. men idag är det inte samma. sedan jag blev tillsammans med J och han flyttade in, så har jag förlorat min självständiga sida. just för att jag blivit så van vid att alltid ha någon hos mej, en trygghet. förr utsatte jag mej även för stora påfrestningar i livet i form av missbruk och personer som jag ständigt blev sviken av. det gör en lite mer "hårdhudad" eller vad man ska säga. men nu har jag mjuknat, till den grad då jag vissa dagar kan vara orolig över hur jag ska klara mej när något jobbigt väl händer och den "perfekta" bubblan spricker. hur hanterar man sånt? jag har glömt. och om J en dag (mot all förmodan) skulle försvinna ur mitt liv, hur skulle jag då klara mej? jag hatar på ett sätt att jag känner så här, trots att jag samtidigt är så glad och tacksam över att J finns i mitt liv.
 
är det någon som känner igen sej? att man blir för beroende av sin partner och på så sätt förlorar en del av sej själv? sedan jag och J blev tillsammans (för över 2 år sedan) så har vi sovit kanske totalt 4-5 nätter utan varandra (ja, på riktigt). och att sova en natt ensam utan honom finns typ inte i min värld längre. jag har alltid haft stora problem med min sömn, och det kunde äta upp mej inifrån. tills han flyttade in, då har jag sovit som en bebis varje natt. och de ensamma nätterna har blivit ännu jobbigare. jag har alltid hatat att känna mej beroende, att jag BEHÖVER någon eller något för att klara mej. men jag vill ju inte vara ensam längre.
 



en dag för ca två år sedan..

satt och kollade igenom gamla blogginlägg, och fastnade vid ett inlägg från en dag för ca två år sedan (länk). J's föräldrar var här på besök för första gången, och vi hade varit ute och fiskat i hammarby sjöstad en kväll och druckit några öl vid en brygga. hur mysigt som helst. det var även denna kväll jag och J sa att vi älskade varandra för första gången. ganska romantiskt i solnedgången vid vattnet.
 
vi har ju aldrig firat våran "årsdag", eftersom vi aldrig satt ett datum då vi blev tillsammans på riktigt. hur vet man egentligen exakt? det är ju inte direkt så att man frågar chans som på den gamla goda tiden. J bodde till och med hos mej i flera månader innan vi lät oss erkänna att vi var kära och blev seriösa. innan var vi ganska överens om att inte sätta någon etikett på relationen. jag förnekade nog ganska länge för mej själv att jag hade riktiga känslor för honom, mest för att skydda mej själv tror jag. hade varit med killar tidigare som tydligt visat att dom egentligen inte brydde sej om mej, som behandlade mej illa, utnyttjade mej på pengar, husrum osv. så av rädsla för att det skulle hända igen ville jag vara kall, vara den som kände minst så att jag aldrig skulle vara den som blev sårad. men det håller ju inte i längden, känslorna tog tillslut över och vi kände ju likadant för varandra. dessutom kände jag att jag verkligen kunde lita på J.
 
men nu har vi bestämt att räkna vår årsdag från och med den kvällen, den 7 juli 2015. vi missade alltså datumet med nästan precis en månad, så vi får fira i efterskott att vi varit tillsammans i hela 2 år ❤
 
min finaste



tankar om det övernaturliga och okända - aliens?

jag är ju otroligt intresserad av rymden, aliens och allt sånt där. allt det vi människor egentligen inte vet något om älskar jag att filosofera om, grubbla på och grotta ner mej i totalt. det okända. och här om dagen såg jag och min pojkvän en sjukt bra dokumentär på netflix. "extraordinary: the stan romanek story". den handlar om en mans upplevelser där han sägs ha haft kontakt med "aliens" eller vad man ska kalla det, och blivit bortförd vid flera tillfällen.
 
men hur många liknande storys har man inte redan hört? minst 100, och jag har tvivlat på varenda en av dom. men det som är så sjukt med just denna, och som ger mej gåshud över hela kroppen samtidigt som jag bara skriver detta, är att han under flera flera års tid har dokumenterat allt med videofilmer, ljudinspelningar, ritningar och foton, av helt oförklarliga händelser och föremål. allt detta får man ta del av i dokumentären. jag själv är sjuukt kritiskt till allt sånt här. jag vill tro, men kan bara inte. det mesta iallfall. jag är för realistisk på något sett. men under stora delar av denna dokumentär höll jag nästan andan, just för det kändes så äkta. vissa delar har jag fortfarande väldigt svårt att tro på, mest för att många av oss människor fungerar just så: det vi inte sett med egna ögon tror vi inte på, och kanske till och med inte ens då. vi vet och tror det vi lär oss, det staten tillåter i stort sett. samtidigt är det såklart bra att granska allt med kritiska ögon.
 
men vad skulle egentligen kunna vara konstigare än att du och jag kan tänka, minnas, se, känna, lyssna, prata och förstå varandra? att vi kan leva och röra oss med hjälp av en muskel som pumpar en röd vätska genom våra ådror, och en elektrisk fettklump i skallen som kan forma tankar, lagra minnen, skapa känslor och sända ut små signaler till resten av vår kropp? att vi kan skapa ett nytt liv, något som växer i en människas mage för att sedan födas? bara för att det är vår vardag, något som är nomaliserat så känns det självklart. men egentligen är ju hela livet helt trippat haha! ingenting känns egentligen omöjligt.
 
jag har själv varit med om en del oförklarliga saker. vissa skulle kanske kalla det övernaturligt, spöken eller liknande. kanske mest hjärnspöken, vem vet? jag vet inte riktigt vad jag tror när det kommer till övernaturliga saker. det känns så löjligt att tro på "spöken". aliens också för den delen. sånt finns väl bara på film? det är vad vi lärt oss iallafall. men jag känner samtidigt att de som tror på ett universum där vi på lilla jorden skulle vara de enda levande varelserna, mest är naiva. jorden är en liten prick i en oändlig rymd liksom. vem vet vad som finns där ute.
 
snubben i dokumentären pratar även om religion som ett sett för staten att kontrollera oss människor, att få oss att endast tänka och tro inom vissa ramar. vilket är ganska intressant.
 
haha okej jävlar vad vi svävar iväg här. jag skulle kunna gå på i evigheter om "glappet i evolutionen", pyramiderna och massa andra mysterier som folk tror att aliens har att göra med, för att dra detta ännu längre. men då blir inlägget plötsligt en lång bibel haha, kanske en annan gång. är det någon utav er som är likadana som jag, som också kan sitta sömnlös om nätterna och grubbla på vår existens och allt där till? vad är era tankar kring detta? och om det är någon fler som sett denna dokumentär, snälla säg vad ni tycker och tror!
 
 "across the sea of space, the stars are other suns"



HUR SVÅRT SKA DET VARA?

"Att inneha rätten över sin egen kropp är den mest grundläggande förutsättningen för att kunna vara en fri och jämställd individ, och därmed ett villkor för demokrati och fred. När någon annan besitter makten att besluta över ens kropp, är det omöjligt att fullt ut kunna delta i samhället." - FN's deklaration om de mänskliga rättigheterna.
 
vi lever i 2017. hur fan kan det ovanstående ens ifrågasättas? hur fan kan det ens diskuteras om huruvida en kvinna ska få göra abort eller inte om hon vill det? och om man nu varit "ung och dum" och slarvig med preventivmedel, och lyckats bli gravid av misstag, ska det då vara ett "straff" att behöva föda barnet? ska man behöva sätta ett liv till världen för att "lära sej en läxa"? vem kommer det hjälpa? vad kommer bli bättre? och ingen verkar bry sej om barnet i denna fråga. dessutom kan man bli gravid trots preventivmedel (som även ENDAST verkar vara kvinnans ansvar?). och om man blir gravid pga våldtäkt och ej vill föda våldtäktmannens barn, ska detta då vara ett undantag? och hur ska man ens kunna bevisa att man blivit gravid just pga en våldtäkt? detta är så jävla orimligt och obegripligt att jag sitter här och nästan sliter av mej håret.
 
jag har varit inne och läst lite bloggbevakning. hittade en kommentar ang detta ämne som var väldigt bra (eller ja MÅNGA kommentarer var väldigt bra):
 
"kan anti-abortmotståndarna snälla sluta tycka att barn är ett straff eller en läxa personer måste lära sig för att de ”varit dumma nog” att inte skydda sig? Barn förtjänar att komma till världen önskade. Inte komma till världen så att någon ska ”lära sig en läxa”."
cred till "L".
 
hur många oönskade barn finns det inte redan i världen, som ingen bryr sej om eller kan ta hand om? och att förbjuda aborter kommer inte hindra kvinnor från att göra det ändå. vad som kommer hända är att fler kvinnor riskerar att dö genom osäkra och illegala aborter hemma, alternativt att de åker utomlands och gör en.
 
har hela världen börjat backa bakåt i utvecklingen eller vad fan händer?
 
du äger din egen kropp.

« Tidigare inlägg Nyare inlägg »