tankar om livet

Jag har ofta väldigt svårt för att leva i nuet och uppskatta allt jag har här i livet. Oftast handlar ju livet om att ständigt sträva efter något bättre, och det känns som att vi allt för sällan stannar upp och uppskattar det vi faktiskt redan har. För det kan vi bara göra här och nu, sen är det försent. Det är så mycket i mitt liv som jag borde uppskattat mer där och då, men som jag bara kan se tillbaks på idag med saknad. Att bo hemma tillsammans med hela min familj är en sån sak. Fan vilka underbara tider. Att jag inte riktigt fattade det då.. Idag bor vi utspridda över hela världen (sverige, spanien och usa) och hela familjen samlad är vi inte mer än kanske en gång per år (oftast under julafton). Om ens det.. Och jag saknar mina syskon och mina föräldrar varje dag. Det är som att jag lever med en liten sorg inom mej sedan jag flyttade hemifrån. En tomhet. Kanske är det den tomheten som en dag kommer få mej att vilja skaffa egna barn och bilda en "ny" familj? Är det så det funkar? Men jag vill ju ha min "gamla" familj, och jag vill vara barnet, inte föräldern.
 
Jag kan ofta känna att jag "lever på lånad tid". Det är som att jag ständigt väntar på att något hemskt ska hända. Katastroftankar. För jag vet ju att vissa tagedier här i livet är oundvikliga, för oss alla. Sjukdomar och döden är två av dom sakerna. Det drabbar oss alla på ett eller annat sätt, förr eller senare. Och det är saker jag ofta tänker på och oroar mej för, att något ska hända någon min familj. Eller mej själv. Vilket gör mej sjukt stressad, och det känns som att tiden man har tillsammans aldrig kommer räcka till.
 
Allt är ju relativt, och det här med perspektiv kan vara svårt. Du som jagar mer, har enligt någon annan redan allt. Jag brukar försöka påminna mej själv om detta, t.ex de dagar då jag har komplex över något i mitt yttre (kanske ett dåligt exempel men), försöker jag att tänka på att jag egentligen borde vara tacksam över att jag över huvud taget har en kropp som fungerar som den ska. För det är ju många som faktiskt inte har det. Och tänk om den dagen skulle komma för mej, vad små dessa ytliga komplex skulle kännas där och då.
 
Men samtidigt ska man ju inte behöva nöja sej här i livet, bara för att det alltid finns någon som har det sämre. Men när blir man egentligen nöjd, på riktigt? När "bör" vi vara nöjda? Kan vi någonsin bli det? Speciellt nu med alla sociala medier som speglar en skev och förvriden bild av en perfekt "verklighet" som är omöjlig att uppnå. Jagar vi oss bara genom hela livet, utan att egentligen någonsin nå det vi jagar? Eftersom att det egentligen inte existerar annat än i vår påhittade drömvärld?
 
Min mardröm är att jag ska ligga där på dödsbädden om (förhoppningsvis) ca 70 år, och känna att jag "missade tåget" och inte levde eller uppskattade livet fullt ut, för att jag istället var på en ständig jakt på något "mer" och något "bättre". Något som kanske inte existerar?



ångesten är min största fiende

Heej alla! Hoppas ni mår bra! Jag mår helt okej, det är lite upp och ner som vanligt. Igår hade jag en svacka, men på eftermiddagen/kvällen blev det bättre. Ångesten är fan min största fiende här i livet, och har nog alltid varit. Jag har haft ångest till och från den större delen av mitt liv, så länge jag kan minnas. När jag gick i 9:e klass var första gången som jag fick antidepressiva preparat utskrivet, och med åren har ångesten blivit värre. Jag kan ha ångest över ALLT möjligt. Det är nästan som att min hjärna aktivt letar efter något att ständigt ha ångest över. Något jag sa till mina föräldrar när jag var 14 år, bråket med lillasyrran när vi var barn, ångest inför framtiden, ångest inför döden, ångest inför att göra saker, social ångest, prestationsångest. Ja det finns nog inte mycket jag INTE har någon form av ångest över och det kan vara de allra minsta skitsakerna, men det spelar ingen roll. Det känns likadant oavsett. Vissa dagar är det såklart bättre, men den finns alltid där strax under ytan, ångesten.
 
När jag är mitt i det så äter den upp mej. Alla gånger jag känt att jag inte orkar mer, "vad är det för mening om man ändå ska känna så här?". Självhatet och känslan av att allt är meningslöst. Väldigt mörka tankar kommer med ångesten, och ibland är det svårt att bekämpa mina demoner och hjärnspöken. Men jag försöker tänka på att jag trots allt tagit mej igenom extremt jobbiga perioder av bland annat tungt missbruk, mobbing och utfrysning, ensamheten efter att ha flyttat till en helt ny stad 60 mil ifrån familj och vänner, stora svek i tidigare relationer, dagliga ångestattacker, och sorgen efter många vänner som gått bort. Så borde jag väl klara mej igenom det mesta. Det har ju som sagt varit mycket värre än det är idag, och idag har jag det ju väldigt bra, egentligen. Men vissa dagar är det är svårt att uppskatta allt man har här i livet när huvudet säger till dej att allt är meningslöst.
 
Jag har fortfarande inte hittat ett svar på hur man blir av med ångesten, och antagligen kommer den vara med mej livet ut. Men man hittar sina små sätt att hantera den och dämpa den för stunden.
 



no more mr.grey

kan vi snälla bara ta och diskutera dessa "fifty shades of grey"-filmerna lite snabbt. vad tycker ni om dom? själv har jag inte sett en enda, och kommer antagligen aldrig att göra det heller. jag kan typ inte tänka mej något värre och mer obekvämt än att sitta instängd i en biosalong och kolla på "mjukporr" tillsammans med ett hundratal andra människor. jag klarar knappt av att se kysscener i filmer utan att börja vrida på mej för att jag på något sett tycker att det känns obekvämt att kolla på, ännu värre med sexscener haha. oavsett vem jag kollar på filmen med. vet faktiskt inte varför det är så? sedan är jag inte så mycket för klyschig romantik heller. jag får nästan spykänslor när det blir för mycket känslor, romantik och orealistisk kärlek i filmer haha. får ännu mer spykänslor av alla dessa vuxna kvinnor som blir som helt förtrollade och skriver att dom drömmer om att hitta sin egen "mr.grey" och sånt trams. lägg av bara, haha. är jag för känslokall? och framförallt, är jag ENSAM om att känna så här?
 
nu har jag ju som sagt själv inte sett filmerna (eller läst böckerna för den delen), så jag kanske inte borde uttala mej så mycket. men jag har läst några små debatter om huruvida "mr.grey" i själva verket är en kontrollerande man med våldtäktsdrömmar, som misshandlar sin tjej och att relationen är destruktiv. men han har ju pengar, right? DÅ ÄR ALLT OKEJ :):):)) undrar hur det hade sett ut annars, och hur många kvinnor som hade suktat efter honom om han inte var rik? antagligen inte ens hälften så många. det får jag också lite spykänslor av faktiskt. så nja, jag känner väl mest att detta inte är någonting för mej haha. vill jag kolla på snusk med män som dominerar kvinnor så kan jag väl bara googla mej fram till första bästa porrsida istället? men jag kanske bara är okänslig och bitter, vad vet jag 😉 berätta gärna vad ni tycker!
 



inspireras vs. kopiera

bilden ovan la jag nyligen ut på min instagram @isabellestromberg med caption "be inspired, but don't copy ✨" och inte långt därefter trillade det in en kommentar här i bloggen som löd:
 
"Asså din senaste instagram bild om man inte ska kopiera men inspirera. Du själv är nog inte rätt att tala om de? Du vill ju se ut som ex en bratz. Då kopierar ju du dom, du fyller dina läppar precis som alla andra. Alla har rätt till att bleka håret i samma nyans som du om de vill exempel utan att vilja kopiera dig:p"
 
varpå jag svarade:
 
"tolka det som du vill :) för mej handlar texten inte bara om att bleka håret till samma nyans som någon annan, för det är väl snarare att inspireras skulle jag säga. men att helt försöka efterlikna någon annan och att kopiera allt från utseende till personlighet, åsikter och idéer, där går gränsen. det finns t.ex vissa stora bloggare som ständigt kopierar andras innehåll rakt av, och tar åt sej äran för någon annans arbete utan att credda. istället för att kanske haka på ett ämne som någon skrivit om, göra sin egen variant av det och sedan credda originalet, DET är att inspireras. hoppas du förstår lite bättre nu hur jag menar :) det är stor skillnad på att inspireras och att kopiera. jag försöker varken vara eller se ut som någon annan än mej själv, sedan inspireras jag av bratz extrema utseende, ja. men jag är ett original, ingen copycat 😘"
 
ville bara ha det sagt, ifall det är några fler där ute som missförstått. detta är iallfall vad jag tycker och tänker angående skillnaden mellan att inspireras och att kopiera rakt av. om någon t.ex vill ha samma hårfärg eller lösögonfransar som jag så fine, inga problem! men om någon vill ha exakt samma hårfärg, lösfransar, frisyr, sminkning, fillers, kläder, delar plötsligt samma intressen och åsikter osv. då börjar det ju blir lite tråkigt... haha förstår ni vad jag menar? var alltid dej själv, och vad din egen version av det du inspireras av!



introvert / extrovert

Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket kring det här med att vara introvert/extrovert, och vad det innebär. Jag själv är en introvert person. Jag har i hela mitt liv varit väldigt kräsen när det kommer till vänner, och jag har alltid valt att hålla dom få men nära. Jag har aldrig förstått det här med att ta en fika hit och dit med ytliga bekanta t.ex. Och jag älskar min egentid och att få vara ensam, ensam med mina egna tankar och funderingar. Jag är en riktig analytiker, tänkare, grubblare och filosof i själen haha. Och jag behöver verkligen få vara ensam. Är jag bland andra människor för mycket eller länge (även till och med min pojkvän) så blir jag otroligt lättirriterad, matt och det enda jag vill är att låsa in mej någonstans där jag får vara ifred haha. Men samtidigt är jag väldigt oblyg och social när jag väl är ute och umgås. Vilket inte riktigt går ihop med den bilden många har av introverta, där man tror att alla introverta personer är tillbakadragna, tysta och blyga. Vilket såklart inte alltid stämmer. Att vara introvert betyder väl i grunden att man laddar sina batterier i sin ensamhet, och att det är där man trivs bäst. Att man intresserar sej mer för det "inre livet" än den materiella världen. Medan extroverta personer är precis tvärt om, dom laddar sina batterier och trivs bäst i sociala sammanhang. Fördomen där är väl att de som är extroverta skulle vara ytliga, vilket såklart inte alltid stämmer det heller. Vi är ju alla egna individer som fungerar på helt olika sätt, man kan t.ex vara introvert fast ändå gilla att umgås med andra människor, bara man får vara ensam emellanåt. Och självklart kan man även vara en extrovert person som kräver sin ensamhet ibland. Ingenting är skrivet i sten, men jag tycker att det är intressant att läsa om olika personlighetstyper, och jag tror att vi genom att lära oss mer om dem kan förstå varandra och framförallt oss själva lite bättre.
 
Min pojkvän t.ex är en typisk extrovert, vilket jag många gånger avundas. Jag önskar ibland att jag var lite mer sån, det hade gjort mitt liv enklare på många sätt och speciellt mitt arbete som delvis går ut på att gå på event, synas, socialisera och samarbeta med andra. Där får jag ofta gå in i en roll jag egentligen inte känner mej bekväm i. Och jag blir ofta imponerad av min pojkvän pga småsaker han gör som för mej känns som något enormt, bara att han t.ex kan ta sin telefon och spontant ringa upp en gammal vän som han kom att tänka på, medan jag själv har en sån jäkla telefonfobi, är sämst på att hålla kontakten med personer och undviker gärna helst att prata med någon över huvud taget om jag inte "måste". Egentligen vet jag inte om det har mer med min sociala ångest att göra snarare än min introverta sida.. Det kanske hör ihop. Men jag avundas den VILJAN och drivkraft att vara social som extroverta personer har och att kunna ta sej vidare i livet genom att bygga nya relationer.
 
Men samtidigt är jag tacksam över andra egenskaper jag har som introvert. Min förmåga att analysera människor och situationer t.ex, och att jag har ett djup i mina tankar och reflektioner. Jag anser att detta gynnar mej på andra plan. Lite som en "blessing and a curse" haha. Och just att jag och min pojkvän är så olika på den inåtvända/utåtriktade fronten gör ju även att vi kompletterar varandra så bra.
 

« Tidigare inlägg