ångesten är min största fiende

Heej alla! Hoppas ni mår bra! Jag mår helt okej, det är lite upp och ner som vanligt. Igår hade jag en svacka, men på eftermiddagen/kvällen blev det bättre. Ångesten är fan min största fiende här i livet, och har nog alltid varit. Jag har haft ångest till och från den större delen av mitt liv, så länge jag kan minnas. När jag gick i 9:e klass var första gången som jag fick antidepressiva preparat utskrivet, och med åren har ångesten blivit värre. Jag kan ha ångest över ALLT möjligt. Det är nästan som att min hjärna aktivt letar efter något att ständigt ha ångest över. Något jag sa till mina föräldrar när jag var 14 år, bråket med lillasyrran när vi var barn, ångest inför framtiden, ångest inför döden, ångest inför att göra saker, social ångest, prestationsångest. Ja det finns nog inte mycket jag INTE har någon form av ångest över och det kan vara de allra minsta skitsakerna, men det spelar ingen roll. Det känns likadant oavsett. Vissa dagar är det såklart bättre, men den finns alltid där strax under ytan, ångesten.
 
När jag är mitt i det så äter den upp mej. Alla gånger jag känt att jag inte orkar mer, "vad är det för mening om man ändå ska känna så här?". Självhatet och känslan av att allt är meningslöst. Väldigt mörka tankar kommer med ångesten, och ibland är det svårt att bekämpa mina demoner och hjärnspöken. Men jag försöker tänka på att jag trots allt tagit mej igenom extremt jobbiga perioder av bland annat tungt missbruk, mobbing och utfrysning, ensamheten efter att ha flyttat till en helt ny stad 60 mil ifrån familj och vänner, stora svek i tidigare relationer, dagliga ångestattacker, och sorgen efter många vänner som gått bort. Så borde jag väl klara mej igenom det mesta. Det har ju som sagt varit mycket värre än det är idag, och idag har jag det ju väldigt bra, egentligen. Men vissa dagar är det är svårt att uppskatta allt man har här i livet när huvudet säger till dej att allt är meningslöst.
 
Jag har fortfarande inte hittat ett svar på hur man blir av med ångesten, och antagligen kommer den vara med mej livet ut. Men man hittar sina små sätt att hantera den och dämpa den för stunden.
 



no more mr.grey

kan vi snälla bara ta och diskutera dessa "fifty shades of grey"-filmerna lite snabbt. vad tycker ni om dom? själv har jag inte sett en enda, och kommer antagligen aldrig att göra det heller. jag kan typ inte tänka mej något värre och mer obekvämt än att sitta instängd i en biosalong och kolla på "mjukporr" tillsammans med ett hundratal andra människor. jag klarar knappt av att se kysscener i filmer utan att börja vrida på mej för att jag på något sett tycker att det känns obekvämt att kolla på, ännu värre med sexscener haha. oavsett vem jag kollar på filmen med. vet faktiskt inte varför det är så? sedan är jag inte så mycket för klyschig romantik heller. jag får nästan spykänslor när det blir för mycket känslor, romantik och orealistisk kärlek i filmer haha. får ännu mer spykänslor av alla dessa vuxna kvinnor som blir som helt förtrollade och skriver att dom drömmer om att hitta sin egen "mr.grey" och sånt trams. lägg av bara, haha. är jag för känslokall? och framförallt, är jag ENSAM om att känna så här?
 
nu har jag ju som sagt själv inte sett filmerna (eller läst böckerna för den delen), så jag kanske inte borde uttala mej så mycket. men jag har läst några små debatter om huruvida "mr.grey" i själva verket är en kontrollerande man med våldtäktsdrömmar, som misshandlar sin tjej och att relationen är destruktiv. men han har ju pengar, right? DÅ ÄR ALLT OKEJ :):):)) undrar hur det hade sett ut annars, och hur många kvinnor som hade suktat efter honom om han inte var rik? antagligen inte ens hälften så många. det får jag också lite spykänslor av faktiskt. så nja, jag känner väl mest att detta inte är någonting för mej haha. vill jag kolla på snusk med män som dominerar kvinnor så kan jag väl bara googla mej fram till första bästa porrsida istället? men jag kanske bara är okänslig och bitter, vad vet jag 😉 berätta gärna vad ni tycker!
 



inspireras vs. kopiera

bilden ovan la jag nyligen ut på min instagram @isabellestromberg med caption "be inspired, but don't copy ✨" och inte långt därefter trillade det in en kommentar här i bloggen som löd:
 
"Asså din senaste instagram bild om man inte ska kopiera men inspirera. Du själv är nog inte rätt att tala om de? Du vill ju se ut som ex en bratz. Då kopierar ju du dom, du fyller dina läppar precis som alla andra. Alla har rätt till att bleka håret i samma nyans som du om de vill exempel utan att vilja kopiera dig:p"
 
varpå jag svarade:
 
"tolka det som du vill :) för mej handlar texten inte bara om att bleka håret till samma nyans som någon annan, för det är väl snarare att inspireras skulle jag säga. men att helt försöka efterlikna någon annan och att kopiera allt från utseende till personlighet, åsikter och idéer, där går gränsen. det finns t.ex vissa stora bloggare som ständigt kopierar andras innehåll rakt av, och tar åt sej äran för någon annans arbete utan att credda. istället för att kanske haka på ett ämne som någon skrivit om, göra sin egen variant av det och sedan credda originalet, DET är att inspireras. hoppas du förstår lite bättre nu hur jag menar :) det är stor skillnad på att inspireras och att kopiera. jag försöker varken vara eller se ut som någon annan än mej själv, sedan inspireras jag av bratz extrema utseende, ja. men jag är ett original, ingen copycat 😘"
 
ville bara ha det sagt, ifall det är några fler där ute som missförstått. detta är iallfall vad jag tycker och tänker angående skillnaden mellan att inspireras och att kopiera rakt av. om någon t.ex vill ha samma hårfärg eller lösögonfransar som jag så fine, inga problem! men om någon vill ha exakt samma hårfärg, lösfransar, frisyr, sminkning, fillers, kläder, delar plötsligt samma intressen och åsikter osv. då börjar det ju blir lite tråkigt... haha förstår ni vad jag menar? var alltid dej själv, och vad din egen version av det du inspireras av!



introvert / extrovert

Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket kring det här med att vara introvert/extrovert, och vad det innebär. Jag själv är en introvert person. Jag har i hela mitt liv varit väldigt kräsen när det kommer till vänner, och jag har alltid valt att hålla dom få men nära. Jag har aldrig förstått det här med att ta en fika hit och dit med ytliga bekanta t.ex. Och jag älskar min egentid och att få vara ensam, ensam med mina egna tankar och funderingar. Jag är en riktig analytiker, tänkare, grubblare och filosof i själen haha. Och jag behöver verkligen få vara ensam. Är jag bland andra människor för mycket eller länge (även till och med min pojkvän) så blir jag otroligt lättirriterad, matt och det enda jag vill är att låsa in mej någonstans där jag får vara ifred haha. Men samtidigt är jag väldigt oblyg och social när jag väl är ute och umgås. Vilket inte riktigt går ihop med den bilden många har av introverta, där man tror att alla introverta personer är tillbakadragna, tysta och blyga. Vilket såklart inte alltid stämmer. Att vara introvert betyder väl i grunden att man laddar sina batterier i sin ensamhet, och att det är där man trivs bäst. Att man intresserar sej mer för det "inre livet" än den materiella världen. Medan extroverta personer är precis tvärt om, dom laddar sina batterier och trivs bäst i sociala sammanhang. Fördomen där är väl att de som är extroverta skulle vara ytliga, vilket såklart inte alltid stämmer det heller. Vi är ju alla egna individer som fungerar på helt olika sätt, man kan t.ex vara introvert fast ändå gilla att umgås med andra människor, bara man får vara ensam emellanåt. Och självklart kan man även vara en extrovert person som kräver sin ensamhet ibland. Ingenting är skrivet i sten, men jag tycker att det är intressant att läsa om olika personlighetstyper, och jag tror att vi genom att lära oss mer om dem kan förstå varandra och framförallt oss själva lite bättre.
 
Min pojkvän t.ex är en typisk extrovert, vilket jag många gånger avundas. Jag önskar ibland att jag var lite mer sån, det hade gjort mitt liv enklare på många sätt och speciellt mitt arbete som delvis går ut på att gå på event, synas, socialisera och samarbeta med andra. Där får jag ofta gå in i en roll jag egentligen inte känner mej bekväm i. Och jag blir ofta imponerad av min pojkvän pga småsaker han gör som för mej känns som något enormt, bara att han t.ex kan ta sin telefon och spontant ringa upp en gammal vän som han kom att tänka på, medan jag själv har en sån jäkla telefonfobi, är sämst på att hålla kontakten med personer och undviker gärna helst att prata med någon över huvud taget om jag inte "måste". Egentligen vet jag inte om det har mer med min sociala ångest att göra snarare än min introverta sida.. Det kanske hör ihop. Men jag avundas den VILJAN och drivkraft att vara social som extroverta personer har och att kunna ta sej vidare i livet genom att bygga nya relationer.
 
Men samtidigt är jag tacksam över andra egenskaper jag har som introvert. Min förmåga att analysera människor och situationer t.ex, och att jag har ett djup i mina tankar och reflektioner. Jag anser att detta gynnar mej på andra plan. Lite som en "blessing and a curse" haha. Och just att jag och min pojkvän är så olika på den inåtvända/utåtriktade fronten gör ju även att vi kompletterar varandra så bra.
 



tankar i ensamheten

fredag. jag sitter här hemma och dricker en bärs för mej själv medan pojkvännen är ute en sväng med jobbet. rätt skönt med egentid ändå. jag behöver verkligen det, blir galen annars. men kvällarna kan vara lite jobbiga nu för tiden, det är ju då min hjärna sätter igång och man vet aldrig vart tankarna landar. ofta tar min inre filosof över mej om källarna, men även ångesten kommer krypande. förr omfamnade jag den kombinationen, och jag såg det som något som gynnade min kreativitet. och visst är det väl så, att jag blir som mest kreativ när jag har mörka tankar i min ensamhet. men det känns som att jag inte kan hantera dom längre.
 
jag har alltid varit stark ensam. jag har nästan känt mej odödlig vissa gånger, då jag känt att jag klarar precis allt. vad som än händer kunde jag ta mej igenom det, och jag har tagit mej igenom otroligt tuffa saker på egen hand. men idag är det inte samma. sedan jag blev tillsammans med J och han flyttade in, så har jag förlorat min självständiga sida. just för att jag blivit så van vid att alltid ha någon hos mej, en trygghet. förr utsatte jag mej även för stora påfrestningar i livet i form av missbruk och personer som jag ständigt blev sviken av. det gör en lite mer "hårdhudad" eller vad man ska säga. men nu har jag mjuknat, till den grad då jag vissa dagar kan vara orolig över hur jag ska klara mej när något jobbigt väl händer och den "perfekta" bubblan spricker. hur hanterar man sånt? jag har glömt. och om J en dag (mot all förmodan) skulle försvinna ur mitt liv, hur skulle jag då klara mej? jag hatar på ett sätt att jag känner så här, trots att jag samtidigt är så glad och tacksam över att J finns i mitt liv.
 
är det någon som känner igen sej? att man blir för beroende av sin partner och på så sätt förlorar en del av sej själv? sedan jag och J blev tillsammans (för över 2 år sedan) så har vi sovit kanske totalt 4-5 nätter utan varandra (ja, på riktigt). och att sova en natt ensam utan honom finns typ inte i min värld längre. jag har alltid haft stora problem med min sömn, och det kunde äta upp mej inifrån. tills han flyttade in, då har jag sovit som en bebis varje natt. och de ensamma nätterna har blivit ännu jobbigare. jag har alltid hatat att känna mej beroende, att jag BEHÖVER någon eller något för att klara mej. men jag vill ju inte vara ensam längre.
 

« Tidigare inlägg